I god tid före jul kom den – 2014 års upplaga av Asarumsdalen. Nu har jag gått igenom den och blir som vanligt glad över den flit och omsorg som redaktionen från Asarums hembygdsförening lägger ner på sin publikation. Det är en viktig kulturgärning, detta att dokumentera och sprida berättelserna om det nyss inträffade. Det är nämligen framförallt 1900-talet som nu beskrivs i Asarumsdalen.

När hembygdsrörelsen började frodas, kring förra sekelskiftet, var det med känslan av att den gamla landsbygdskulturen var på väg att försvinna. I själva verket hade såklart stora förändringar skett kontinuerligt under all den tid det har funnits människor. Jag läste en gång byskomakaren Jonas Stolts memoarer. Han dog på 1880-talet, alltså under den tid som vi idag ser som den typiska bonde-eran. Men redan han ger exempel efter exempel på hur – som han tycker –  hans generation har fått vara med om den mest storslagna förändringen under mänsklighetens tillvaro.

Det är därför det är så viktigt med vardagsbilder och vardagsberättelser från de senaste hundra åren. Vi får syn på oss själva och kan sätta våra liv i ett större perspektiv när vi tittar bakåt. Flera av tidigare publicerade berättelser från Asarumsdalen finns förresten på berättarsajten Rotbygd.se, kom gärna in där och botanisera!

Mera om årsskriften Asarumsdalen och hur man kommer över den, finns här!

Tiden är den drabbades vän – En bok om sorg och att gå vidare i livet

Som författare och tidigare förläggare har jag ofta fått frågor från personer med idéer om att skriva böcker av olika slag. I dag har glädjande nog en sådan bokidé blivit verklighet och jag har fått förmånen att följa hela tillkomsten. Den nya boken behandlar sorgen efter en bortgången son, ett sorgearbete som man får följa under nästan ett helt decennium. Boken heter ”Tiden är den drabbades vän” och är skriven av Dan Jansson, som till vardags är webbredaktör i Karlskrona och har ett förflutet som journalist samt med ett viktigt avsnitt skrivet av psykologen Berit Wallin i Malmö.

Det är inte alltid som man får se en idé ta form. Vägen till bokutgivningen har gått via många samtal och funderingar. Det visade sig att inga av de stora förlag som Dan och jag tog kontakt med vågade chansa på en okänd författare.  Men nu ligger den färdig, utgiven på ett av den nya sortens förlag som låter egenutgivarna styra. I det här fallet har resultatet blivit mödan värd, tycker jag. Ämnet är mycket angeläget. Det unika är också att man kan följa sorgearbetet år från år, något som jag inte har sett tidigare. Bokens anspråkslösa format och mycket fina formgivning (Stina Envall) gör att man lättare tar till sig det tunga innehållet. Berit Wallins kommenterande kapitel och avrundningen med goda råd till andra drabbade är lagom långa och väl skrivna.

Beskrivning:

Mer än 90 personer är samlade på Blekinge museum för att ta del av tankar och idéer om hur vi ska bevara vårt kulturarv. Ivar Wenster, som nu är ordförande i Region Blekinges kulturnämnd ska när detta skrivs precis inleda. Jag kommer att blogga här och lägga till nya stycken under dagens lopp.

Allra först välkomnar Marcus Sandekjer, Blekinge museums chef. Han berättar att detta forum blev fullbokat på fyra dagar, intresset är alltså stort.

Ivar Wenster inleder med att notera att han känner många, men är precis nytillträdd i kultur- och fritidsnämnden i Region Blekinge. Kulturarvsforum, grundtemat är två som hänger samman: utmaningen inför framtiden, hur ska vi tillgängliggöra kulturarvet under former som är under någon form av kontroll…

Ivar Wenster noterar att 40 000 människor i Blekinge har anslutit sig till sociala medier som behandlar kulturarvet. Där finns 20 000 bilder. Det är en utmaning, säger Ivar Wenster och visar på stort intresse och stor aktivitet. Det som skrivs i de sociala medierna är självrättande. Det finns alltid någon som vet bättre om man skriver fel.

Den andra delen av detta – det omvända. Vad finns det för bromseffekt i kulturarvet, funderar Ivar Wenster, hur ska man arbeta praktiskt för att synliggöra kulturarvet i det fysiska landskapet.

kl 9.12 börjar Jonas Eckerbom, fotoantikvarie på Blekinge museum, berättar nu om hur man startar ett digitaliseringsprojekt. Han vänder sig både till exempelvis föreningar och till enskilda personer.

Köp en bra skanner – åk inte till Elgiganten, säger han. De behöver inte vara dyra men det finns vissa grundkrav. Det finns olika sorter: flatbädds, Jonas Eckerbom visar på Epsons V800 som museet använder. Den kostar 6.500 kronor och det är mycket billigare än proffsskannrarna. Det finns också filmskannrar. Han visar Plustek OpticFilm 8100 för cirka 2500.

Man kan också köpa en skanningstjänst. Museet gör aldrig så, och är enkelt om man har en mindre samling bilder. Kostar mellan 4-10 kronor per bild.

Man kan också fotografera av ett foto. Det går fort men kräver viss noggrannhet.

Sedan behöver man ett bildredigeringsprogram. Photoshop är en favorit, men den är dyr. Man betalar cirka 4000 kronor per år och man får mycket avancerade funktioner som man inte behöver. Alternativen är Photoshop elements som innehåller mycket av originalprogrammet, kostar 800 kronor eller kommer med skannern. Enklare programvaror: acdsee (600 kr) som används för bearbetning, eller Faststone som är gratis och båda används av Blekinge museum.

Hur ska man sedan lagra dem så att de är säkrade för framtiden? Spara inte på cd eller dvd-skivor. Det är inte säkert. Däremot externa hårddiskar, som numera är billiga. Lagring i molnet, det vill säga att man köper lagring på nätet. Det ifrågasätts, vad händer om företaget går i konkurs? Men Jonas Eckerbom säger att det känns bäst just nu. Välj ett etablerat företag, Microsoft eller Google. Det är stora utrymmen som man kan använda gratis, behöver man mer får man betala.

Om man använder USB-minnen ska man ändå inte enbart använda sådana.

Jonas Eckerbom har gjort en kalkyl:

Dator 5.000

Skanner 6.500

Extern hårddisk 700

Photoshop elements 800

13.000 räcker långt.

Vad ska man då göra med bilderna? Tillgängliggöra på nätet. Exempelvis Facebook. Flickr. ger möjlighet att lagra bilder gratis. Men det är bara i jpg-format, Jonas vill helst att man sparar i okomprimerat format.

9.40 är det dags för Mölletorps byalag att berätta om hur man kan lyfta upp kulturarvet i en bygd. De har skapat en egen kulturstig. Lars Sjöstrand, Mölletorps byalag berättar om detta. Det är ett arbete som har pågått i två år. Området ligger norr om Lyckeby och har flera stora gårdar som har sitt ursprung i samband med att Karlskrona vara örlogsbas.

Lars Sjöstrand berättar om de kulturminnen som finns i området och om den vandringsled som byalaget har arbetat fram tillsammans med Lyckeby gille. Man har gjort en broschyr med information om områdets historia och sevärdheterna.

Kommunen har planer på att bygga i området. Det handlar om både flerfamiljshus och villor. Lars Sjöstrand redogör för detta och för de protester som har blivit följden.

10.40 intar Maria Casagrande från Skånes Hembygdsförbund scenen.  Hon presenterar en smartphone-applikation som heter Tidsmaskinen. Med hjälp av den kan man skapa rundvandringar med valfritt innehåll.

11.10 berättar Mikael Kluge om applikationen Hi-Story. Han visar också en film om Slup- och barkasskjulet som jag har skrivit manus till. Speakern Katarina Ewerlöf gör verkligen historien rättvisa! Filmen är en del i en pilotproduktion som ska visa hur man kan använda modern teknik, bland annat drönar-kameror för att levandegöra historia och Karlskronas världsarv i synnerhet.

11.35 är det Per Lundins tur (Blekingearkivet). Jag har fått jobbet att dra ner stämningen genom att prata om risker, säger han. Behovet av backup är en sak, men det är i samband med publiceringen som det kan bli bekymmer. Hur ska vi hantera risken för stöld? Vi visar upp värdefulla saker som finns på exempelvis museer, hur skyddar man dem? Detta diskuteras just nu. Ett annat diskussionsämne är hur man ska hantera att en del personer använder dokument från kulturarvet i politiska syften. Där fick Per Lundin inte igång någon diskussion, antingen är ämnet för känsligt, eller så är det inte något problem? Han påpekar en helt annan sak, nämligen hur man ser till att kvaliteten på den information som hör till de digitaliserade dokumenten är fortsatt hög.

Eivor Martinus är sommarbleking sedan många år, bor större delen av året i England. Hon skriver böcker både på svenska och engelska. Nu kommer Kunskapskanalen att visa ett samtal om hennes senaste bok ”Barndrottningen Filippa och hennes värld” som handlar om en engelsk prinsessa som blev svensk drottning. Programmet visas dels i ”vanlig” TV den 7 april 2015, dels på internet, UR Play (länk).

I programmet intervjuas hon av John Crispinsson. Sändningstillfällena är klockan 19.00 den 7 april, tjugo minuter efter midnatt och klockan 9.00 den 8 april.

Så här presenteras boken av Carlssons förlag:

Filippa, yngsta barnet till Mary de Bohun och kung Henrik IV, var inte ens åtta år fyllda när hon trolovades med Erik av Pommern, systerdotterson till drottning Margrethe. År 1406 gick bröllopt av stapeln och Filippa blev drottning av Sverige, Danmark och Norge, vid tolv års ålder. Trots detta är hon näst intill okänd idag och många av spåren efter henne är igensopade. Eivor Martinus har med hjälp av bland annat samtida vittnesmål och brev försökt bygga upp en trovärdig bild av denna unga kvinna från England som blev en omtyckt drottning i Norden.

Med stor inlevelseförmåga skildrar Eivor Martinus Filippas liv och värld. Vi får följa henne från den svåra färden över Nordsjön till det nya landet, via ankomsten och anpassningen till det nya annorlunda landet och livet som drottning, fram till hennes död i Vadstena kloster år 1430, trettiofem år gammal. Vi bjuds en levande skildring av England och Norden under början av 1400-talet och de maktspel som där utspelade sig. Martinus berättar om Filippas familj, om bakgrunden till äktenskapet mellan Filippa och Erik, om Heliga Birgitta och Vadsten kloster, som Filippa blev beskyddarinna över.

Eivor Martinus är författare och översättare, bosatt i London sedan sextiotalet. Hon har översatt femton Strindbergspjäser till engelska och översatt och dramatiserat verk av Pär Lagerkvist, Hjalmar Bergman, Hjalmar Söderberg och Ingmar Bergman för engelsk radio och teater. Fyra av hennes egna pjäser har uppförts i England, USA, Irland och Sverige. På Carlsson Bokförlag har hon tidigare givit ut Lite djävul lite ängel – Strindberg och hans kvinnor (2007).

Ni följer väl bloggen Kulturlandskapet i Östra Blekinge som drivs av Katarina Olsson? Där får man veta mycket om de oftast bortglömda kvinnor som kommit från Karlskrona och i olika sammanhang berett vägen för ett mera jämställt samhälle. Mycket intressant finns där att läsa.

Några exempel på kvinnor som porträtteras (med korta utdrag ur Katarina Olssons texter):

Anna Kleman – med engagemang i kvinnofrågor och fredsarbete

Gertrud Holmberg – lärare för synskadade

Anna Bergengren – kommissarie

Anna Fischerström, en tidig pedagog

Den allblekingska berättarfestivalen Berättarkraft har haft det lite trögt. I höstas hölls den för andra gången, med ganska klent deltagande från Blekinge. Förutom Olofström var det framför allt Bromölla (i Skåne!) och Ronneby som visade intresse. Men nu ser det bättre ut. Samtliga Blekinges kommuner har nu sagt att de vill vara med – om festivalen byter från att vara ett höstarrangemang till att bli ett vår-dito.

Det är Olofströms nya kulturchef Joanna Holden som avslöjade detta under kommunens sammandragning med det lokala föreningslivet, ”Kulturrådet” på kvällen den 5 maj.

Det blir alltså en ny festival med namnet ”Berättarkraft” för tredje gången. Boka den 7-13 mars 2016 för att uppleva denna numera helt länsomfattande berättarfestival.

Hur arrangemanget kommer att riggas är fortfarande lite oklart – just nu söks pengar bl a hos regionen och kulturrådet.

Jasenko Selimovic, gäst vid Folkpartiet Karlskronas lunchmöte. Foto: Ingemar Lönnbom. Fritt för användande.

Jasenko Selimovic var på fredagen den 22 maj gäst vid Folkpartiet Karlskronas lunchmöte. Innan dess hade han på Litorina Folkhögskola hållit ett inspirerat föredrag om svenska attityder till människor som kommer till vårt land. Han förstod inte vad han gjorde för fel när han försökte ta sitt öde i egna händer.
”Jag sade till målaren som gett mig jobb: jag fixar papperen tills i morgon – det var det dummaste jag någonsin har sagt” Jasenko Selimovic berättar om hur det var att komma till Sverige som flykting för drygt 20 år sedan och hur han lärde sig att ”ställa sig i kön” och inte visa att han var entreprenör.
”Det är inte meningen att du ska jobba” sa en tjänsteman till honom när han hade skaffat arbete efter en vecka i Sverige…
(ursäkta ljudkvaliten, men det ska inte hindra lyssning!)

 

Rasmus Renglin, Langemarksstipendiat 2015.

I år skulle konstnären och pedagogen Erik Langemark ha fyllt 100 år. Den blide teckningsläraren har fortfarande många levande vänner och elever, en del av dem har några gånger samlats till minnessammankomster. Den 12-13 juni genomfördes flera arrangemang, som hade Erik Langemark som gemensam nämnare. En annan gemensam nämnare var Stadsbudskåren i Karlskrona, där konstnären var en av de första medlemmarna år 1983.

Stadsbudskåren var arrangör av minneskvällen den 12 juni, där årets Langemarksstipendiat presenterades. Hans namn är Rasmus Renglin. Han är verksam i Stockholm och född i Karlskrona. Motiveringen lyder: ”Renglin vill förstå vad pionjären Tessin såg för värden i den italienska byggnadskonsten och hur det kunde tillämpas i vårt nordliga klimat. Han har i sin ansökan visat stor skicklighet i tecknandets konst”. Renglin skriver i ansökan att Karlskrona genom Erik Langemarks bilder blivit verklig och att det lett till att vi kan förstå staden på djupet och känna tillhörighet. Stipendiet delades ut av Stadsbudskårens Tullan Gunér och Peter Althini.

Minneskvällens program inramat av konferenciern Katarina Mazetti innehöll också en prosadikt av poeten Tommy Olofsson, flera berättelser med minnen av Erik Langemark, stämningsfull musik framförd av den tidigare eleven Bengt Ernryd samt en analys av Erik Langemarks konst, signerad Max Liljefors, konstprofessor i Lund.

Max Liljefors, konstprofessor i Lund.

Den senare återkom dagen därpå, då den stora Langemark-utställningen i Karlskrona konsthall invigdes. Max Liljefors utmanade den gängse bilden av Erik Langemark, som den som beskrivit det gamla Karlskrona. I stället pekade konstprofessorn på hur Langemark fortsatte att utvecklas långt fram i livet och tog exempel från natur- och landskapsmåleri.

På lördagen den 13 juni var det dessutom invigning av en utställning på Blekinge museum, där två tidigare
Langemark-stipendiater, Björn Lundell och Hilda Hallén presenterade sina intryck från Rom. Stipendiet ska nämligen ge möjlighet att resa till Rom och studera arkitektur och stadsmiljö. De båda stipendiaterna har sökt paralleller mellan världsarvsstaden Karlskrona och världsstaden Rom.

Langemarksstipendiater 2013 och 2014 var Hilda Hallén respektive Björn Lundell.

Langemarks-jubileet har tidigare uppmärksammats med kransnedläggning på Erik Langemarks grav, även där i Stadsbudskårens regi. Längre fram i höst kommer ytterligare en utställning och ett berättarkafé.

Media från jubileumshelgen 12-13 juni:
Här kan du se hela programmet från minneskvällen fredagen den 12 juni 2015:

Max Liljefors ögonöppnande föredrag vid vernissagen den 13 juni på Karlskrona Konsthall:

Här ljud från vernissagen på Blekinge museum av utställningen Rom-Karlskrona av Björn Lundell och Hilda Hallén:

Bilder från evenemangen finns här, fria för nedladdning.

Måndagen den 22 juni 2015 invigdes Blekinges senaste byggnadsminne, Afvelsgärde gård i Lyckeby. Därmed har länet 86 byggda kulturmiljöer som åtnjuter lagligt skydd. Den officiella invigningen utfördes av landshövding Berit Andnor Bylund som med hjälp av en sax avtäckte den diskreta skylt som för alltid ska påminna om platsens speciella status.

Afvelsgärde gård har funnits länge. Redan på den danska tiden bodde fogden på Lyckå slott här i krokarna, berättade Ivar Wenster, expert på såväl gamla byggnader som på Karlskronas rika kulturhistoria. Den nuvarande huvudbyggnaden räknar sina anor från sent 1700-tal och gården förvärvades 1811 av segelfabrikören Fabian Philip. Han var en framgångsrik entreprenör, vars kompetens var så viktig för riket att han fick särskilt tillstånd att bosätta sig i Karlskrona. Han var nämligen jude, och skulle enligt den tidens lagar endast ha kunnat bo i Stockholm, Göteborg eller Norrköping.

Edvard Ruben, nutida innehavare av Afvelsgärde gård.

Invigningen gynnades av ett för denna sommar ovanligt fint väder, med uppehåll under den kritiska timmen när talarna avlöste varandra på den pelarförsedda trappan. Gårdens nuvarande innehavare, Edvard Ruben, hälsade välkommen och berättade om den verksamhet som idag bedrivs på gården. Han återgav också hur han och länsstyrelsens bebyggelseantikvarie Anna-Karin Skiöld för ett antal år sedan träffades och hur då tankarna på ett byggnadsminne började ta form.

Bebyggelseantikvarie Anna-Karin Skiöld.

Anna-Karin Skiöld redogjorde också för hur det går till att arbeta fram ett byggnadsminne, uppenbarligen inget som sker på en kafferast. Nu var hon mycket nöjd med den överenskommelse mellan länsstyrelsen och ägaren som ska garantera att kulturvärdena i miljön kring gården bevaras. För det handlar inte bara om själva bostadshuset, utan även miljön med trädgård, kringliggande hus och ekonomibyggnader. Anna-Karin Skiöld pekade på Afvelsgärde som ett exempel på hur länsstyrelsen idag tar ett ansvar för hela vårt kulturarv, och även tar med ett mångfaldsperspektiv. I det här fallet alltså bland annat genom att hålla Fabian Philip och hans historia levande.

Ivar Wenster.

Den tidigare nämnde Ivar Wenster har tillsammans med pomologen och trädgårdsutbildaren Sven Plasgård gjort en utredning som har legat till grund för det fortsatta bevarandet av Afvelsgärde. Sven Plasgård berättade om den flerhundraåriga trädgårdshistoria som kan läsas ut i gårdens närhet. Här finns trädgårdspartier med drag av allt från 1600- till 1800-tal. Kanske är det till och med så att här finns unika sorter av krusbär, som genom ett under har räddats undan det tidiga 1900-talets stora katastrof. Det var nämligen då som den amerikanska krusbärsmjöldaggen slog ut ett stort antal av de svenska krusbär som var så populära.
Glädjen var stor hos alla parter, inklusive en skara medborgare som noterat länsstyrelsens och Afvelsgärde gårds inbjudan till evenemanget. Man avslutade eftermiddagen med promenader i trädgården, där små paviljonger i olika stilar pryder sin plats.

Berit Andnor Bylund och Edvard Ruben.

Ulvarna i gränslandet heter en ny uppsats, skriven av Antonia Hellstam, där fyra mytomspunna runstenar från cirka år 600 står i centrum. Men här handlar det inte om myt utan om renaste vetenskap, dessutom spännande och med frågeställningar som kan leda vidare. 

Kunskapen om Blekinges förhistoria har ökat väsentligt under senare år, inte minst tack vare arkeologiska utgrävningar i E22-ans nya sträckning vid Vesan i västra Blekinge och de sensationella fynden vid Kasa Kulle i byn Västra Vång. Med denna nya kunskap och på stabil grund i tidigare vetenskapliga verk har Antonia Hellstam vid institutionen för arkeologi och antikens historia vid Lunds universitet skrivit en uppsats som är mycket läsvärd för alla oss som gillar Blekinges historia.

Antonia Hellstam är väl inläst på tidigare litteratur om Blekinge och har valt att koppla samman olika vetenskaper; såväl arkeologi som ortnamnsforskning och landskapsanalys har här smält samman. Ibland ser man att forskare som är hemma i ett visst område tyvärr blir dilettanter när de ger sig in i andra discipliner. Så icke Antonia Hellstam, som såvitt jag kan bedöma behåller sans och balans i alla lägen. Det vore annars säkert lockande att dra iväg på fantasins blankis eftersom ämnet är en tämligen källfattig tid, 550-650 e Kr.

Uppsatsen handlar alltså om fyra runstenar, varav tre fortfarande existerar, som en gång stått på Listerlandet respektive i Björketorp, Listerby. Ulvarna i gränslandet syftar på de tre personer som nämns på runstenarna och som alla har namn som slutar på -ulv (-wulfR). Genom väl underbyggda resonemang lyckas författaren göra troligt att en krigiskt sinnad släkt har existerat på Listerlandet kring år 600 och där haft stor makt och haft någon form av religiös roll (hon manar med hjälp av Stentoften-stenens inskrift fram bilden av djuroffer, men lyckas inte hitta indicier för människooffer). Likaledes har det vid Listerby funnits en liknande maktkoncentration hos en mäktig hövding eller släkt, men Antonia Hellstam vågar inte säga att det är samma släkt utan nöjer sig med att det finns intressanta likheter inte minst i runinskrifterna.

Uppsatsen rör sig med väl kända förhållanden och använder på ett mycket övertygande sätt de senaste årens nya fynd för att underbygga framställningen. Summan blir en gedigen genomgång av det aktuella forskningsläget och präglas av sunt förstånd.

Riktigt spännande är en antydan till en lösning av gåtan varför det finns så stora likheter mellan runstenarna på Lister och i Listerby (som ju ligger minst 60 km från varandra). Min tolkning – jag ber om ursäkt om jag går för långt här – är att Antonia Hellstam har slagits av tanken att släkten på Lister har drabbats av någon form av motgång och tvingats flytta till Listerby. Det är en intressant hypotes. Lika spännande är att hon i sina reflektioner också vågar dra fram intressanta tankar om eventuella kopplingar till Norge, något som hittills väl mest har setts som ett hugskott av den akademiska vildbasaren Åke Ohlmarks: Det finns mycket kvar att beforska, hoppas att Antonia Hellstam fortsätter med det!

Låt mig avsluta med en spekulation som Antonia Hellstam är helt oskyldig till, men som rann upp i mitt huvud när  jag läste uppsatsen. På en del runstenar saknas vissa runor, så är det på den ”skadade” Stentoftenstenen. Men tänk om det är en högst medveten ”skada”. Kanske har vi här en tidig form av censur, där efterlevande till Listerhövdingarna ville utplåna en runrad som vittnade om människooffer?

Just nu arbetar jag mycket med en broschyr som kommer ut om några månader och som handlar om Blekinges många byggnadsminnen. Det är en mycket lärorik arbetsuppgift. Ett av byggnadsminnena är Lindströmska gården i Karlskrona. I länsstyrelsens förteckning har den nummer 45. Sveriges Television intervjuade för en tid sedan Ivar Wenster som bland mycket annat är bebyggelsehistorisk konsult. Titta gärna på det trevliga reportaget! (Kommer att vara möjligt att se fram till sommaren 2016)

Patrik Lundberg och Katarina Mazetti, med bakgrund i Sölvesborg respektive Karlskrona berättade om det näthat de har utsatts för under senare tid. Foto: Ingemar Lönnbom.

Det är faktiskt olagligt att hota, att förtala, att hetsa mot folkgrupp, även om det sker anonymt och på nätet. Författaren Katarina Mazetti talade klarspråk när hon och kollegan Patrik Lundberg framträdde vid ett arrangemang genomfört av Sveriges Författarförbund på Bokmässan i Göteborg. De personer som begår olagligheter på nätet ska naturligtvis lagföras, var bådas slutsats.

Båda författarna har av en slump rötter i Blekinge. Patrik Lundberg som förutom författandet också är skribent i Aftonbladet, växte upp i Sölvesborg och gav förra året ut sin andra roman, Onanisterna. Den handlar om ett grabbgäng i Sölvesborg och vad som händer när de slutar skolan. Den har fått mycket bra kritik.

Katarina Mazetti föddes i Karlskrona och besökte bokmässan för att marknadsföra sin senaste roman Snö kan brinna. Den handlar om 68-generationen och har jämförts med hennes megasuccé Grabben i graven bredvid.  Snö kan brinna handlar om fyra unga vänner som har gruppförlovat sig och bor tillsammans i ett kollektiv i 70-talets Umeå.

Philip Thorsholen, Petra Nordin och Dixi Wejdell från Brinellgymnasiet i Nässjö fick en dag på Bokmässan tack vare Harry Martinson-sällskapet. Ungdomarna introducerades av sällskapets ordförande Åke Widfeldt.

Det kan vara en synvilla, men nog verkar det som om Blekinges närvaro på Bokmässan i Göteborg minskat under senare år. Den tydligaste Blekinge-anknytningen har förstås Salje- och Harry Martinson-sällskapen, utöver dem finns det några nu levande författare som syns och hörs.

Två av de blekingeanknytna författarna som deltog på mässan är Katarina Mazetti (Karlskrona) och Patrik Lundberg (Sölvesborg). De framträdde vid ett arrangemang genomfört av Sveriges Författarförbund. Där beskrev de båda hur de har hotats på olika sätt på grund av vad de har skrivit. Detta har jag skrivit om tidigare här på bloggen.

Gunnel Carlsson har egen scen

Trädgårdsmästardottern från Asarum numera boende i Skåne, Gunnel Carlsson, är mycket aktiv som författare och som TV-personlighet med mera. Hon hade i vanlig ordning en egen scen på Bokmässan, där hon tog emot intressanta gäster med anknytning till trädgårdskonst och odling. Hon avslöjade för den som skriver dessa rader att hon gärna skulle skriva en bok med motiv från den egna barndomen i handelsträdgården i Asarum. Vi hoppas att hon får möjlighet att fullfölja den drömmen.

Gustav Fredriksson, ordförande i Saljesällskapet och Nils-Ingmar Thorell, Ronneby, förste vice ordförande i Studieförbundet Vuxenskolan.

Kalmarförfattare fick Vuxenskolans pris av Nils Ingmar Thorell

Nils-Ingmar Thorell, ledande kommunalpolitiker från Ronneby, var på mässan och representerade där Studieförbundet Vuxenskolan i egenskap av dess förste vice ordförande. Som sådan delade han ut årets upplaga av Studieförbundet Vuxenskolans. Det blev en sydost-svensk som vann, nämligen Tove Folkesson som vuxit upp i Kalmar. Hon fick priset för romanen Sund som ”pricksäkert beskriver en ung kvinnas sökande efter sitt kall och strävan efter att finna sig själv i det tidiga vuxenlivet”. I motiveringen hyllar Studieförbundet Vuxenskolan också Folkessons ”målande landskapsskildringar och personporträtt befriade från landsbygdsromantik”.

– I mitt skrivande har jag velat lyssna på, lära känna och förstå röster som oftast inte hörs i offentligheten. Att bli uppmärksammad för skildringen av modern landsbygd känns oväntat, viktigt och rörande. Jag har tillbringat många timmar i ett särskilt kök på landet och skulle helst vilja skicka priset till de som bor där, säger Tove Folkesson i en kommentar.

Vinnaren av Studieförbundet Vuxenskolans författarpris ska spegla nutidens landsbygd och vara i början av sin karriär. Prissumman är 50 000 kronor. Bland tidigare års vinnare finns till exempel Gertrud Hellbrand, Carin Hjulström och Ronnie Sandahl.

Hantverksmästarna i Karlshamn av Rose-Marie Söderström var nära att bli årets hembygdsbok.

Nära att bli Årets hembygdsbok

En blekingebok var i år nominerad till priset Årets hembygdsbok. Sveriges hembygdsförbund delar ut priset som ges till en bok som på ett föredömligt sätt levandegör det lokala kulturarvet och som givits ut under föregående år. Priset har funnits i fyra år.

I Blekinge ger hembygdsföreningarna varje år ut runt 30 skrifter som på olika sätt berättar om lokalsamhällenas människor, miljöer och utveckling under olika tidsepoker. Motsvarande siffra för hela landet är över 1 300 skrifter.

I år är hade 14 böcker nominerats till Årets hembygdsbok och en av dem var Hantverksmästarna i det gamla Karlshamn av Rose-Marie Söderström. Den är slutresultatet av flera års forskningsarbete i ämnet. Fotografen Hans-Peter Bloom, grafiske formgivaren Hans Andersson och projektledaren Bengt-Göran Welander har hjälpt till. Boken gavs ut förra året av Karlshamns museum. Även här gick priset så att säga till Kalmar, eftersom den segrande boken heter Kalmar lexikon och har getts ut av Kalmar stads hembygdsförening.

Kim hjälper andra skriva

Författaren Kim Kimselius från Eringsboda har under senare år generöst börjat dela med sig av tips till alla unga människor som själva vill bli författare. Hon driver en blogg med det syftet och på Bokmässan genomförde hon tillsammans med två andra författare ett seminarium. Dessutom har hennes förlag, Roslagstext, egen monter på bokmässan, där hon tillsammans med maken Jan Kimselius hälsar alla fans, gamla och nya som kommer för att köpa hennes senaste böcker.

Stark Blekingeanknytning har förstås de båda litterära sällskap som har bildats kring Sven Edvin Salje och Harry Martinson, båda födda i Jämshög. De delar sedan många år en monter på mässan. En av Saljesällskapets verkliga slitvargar är Birger Johnsson, före detta folkhögskolelärare, som deltagit med liv och lust på bokmässan i åtminstone 15 år. Även i år höll han föredrag om Salje: Flykten som tema i Saljes romaner. I övrigt är det framför allt sällskapets ordförande Gustav Fredriksson som tillbringar mycket tid i montern, där det också blir möjlighet att planera för kommande Nässelfrossa (kulturveckan i Olofström) tillsammans med kollegan i Harry Martinson-sällskapet, Åke Widfeldt.

Ny årsbok från Harry Martinson-sällskapet

Harry Martinson-sällskapet fick i år precis fram sin nya årsbok till mässan. Den heter Månader med Harry Martinson och är en samling korta kommentarer till olika Harry Martinson-texter. Sådana kommentarer har under många år publicerats på sällskapets hemsida, nu kommer de alltså tryckta på papper.

Även Harry Martinson-sällskapet anordnar föredrag av olika slag. Man har också resurser till en särskild ungdomssatsning, som bland annat går ut på att bjuda ungdomar med Martinson- och litteraturintresse på en dags vistelse på mässan. Fem gymnasiestuderande fick i år möjlighet att ta del av Bokmässans enorma utbud och Martinson-sällskapets verksamhet.

Knut Larsson, som har gjort en serieversion av Harry Martinsons Aniara.

Succé för Aniara i serieform

Harry Martinsons Aniara har nyligen kommit ut i serieformat. Det är tecknaren Knut Larsson som gjort sin egen tolkning av rymdeposet från 1956. Denna bok sålde slut redan efter två dagar på mässan!
Knut Larssons egen förklaring till det stora intresset för hans seriebok är att han själv redan är välkänd som serieskapare och har en trogen läsekrets, att han dessutom nu når ut till sciencefiction-fantaster och kanske också till dem som tycker om Harry Martinson.
Knut Larsson läste Aniara redan för tio år sedan och fascinerades direkt av Martinsons berättelse. Han är idag glad för att det ändå dröjde ett antal år innan han kunde ge sig i kast med Aniara. Som bekant hade Erik Lindegren besvär med att skala ner de över hundra sångerna till en hanterbar opera 1959. Han talade om att koka ner en oxe till en buljongtärning. Knut Larsson säger lite skämtsamt att han har gjort Aniara till ett tuggummi.
Han verkar nästan omtumlad av framgången – och samma intryck ger förlaget Kartago, som alltså inte hade lyckats få fram tillräckligt många exemplar av serieboken för att kunna möta efterfrågan på mässan.
Knut Larsson tror att många fler nu också kommer att läsa originalet. Han berättar att det är vanligt att serieläsarna gärna vill ta del av inspirationskällan för att på så sätt själva göra en bedömning av hur bra en tolkning är.
Aniara i original finns nu bara som pocket, men inte ens den fanns att köpa på Bokmässan i år. Knut Larsson instämmer i Harry Martinson-sällskapets uppmaning att åter trycka original-Aniara så att den finns tillgänglig.

(Ovanstående text har till stora delar även publicerats i tidningen Bas Blekinge)

Många ville titta på Erik Langemarks porträtt av elever.

Den 10 oktober var det premiär för Blekinge museums och Föreningen Gamla Carlskronas minnesutställning om konstnären och karlskronaskildraren Erik Langemark. Hörsalen, där utställningen har satts upp, fylldes av förväntansfulla besökare.

Langemarks jubileumsår går mot sitt slut, men det är fortfarande flera aktiviteter på gång. Ett exempel är det berättarkafé som museet och Gamla Carlskrona kommer att anordna den 7 november klockan 14.00. Dit är alla välkomna som minns Erik Langemark eller som vill lyssna på berättelser om honom. Redan den 28 oktober anordnas dessutom en fotokväll, där museet önskar hjälp från allmänheten. Langemarks stora fotosamling innehåller en mängd bilder som saknar beskrivning. Alla som tror att de kan hjälpa till med identifiering av platser och personer är varmt välkomna till Blekinge museums bibliotek i Grevagården.

Det har sagts att knappast någon konstnär har betytt så mycket för Karlskrona och att inte heller Karlskrona har betytt så mycket för någon annan konstnär. Erik Langemark sysslade ständigt med att i bild dokumentera staden. Han skrev om den, han agerade för att bevara värdefulla stadsmiljöer och han mötte generationer av elever i teckningssalen på Läroverket, senare Chapmanskolan.

I utställningen visas delar av den gåva familjen skänkt till Blekinge museum bestående av konstverk, fotografier och arkivmaterial. Några målningar och teckningar är till salu och alla intäkter från denna försäljning kommer att tillfalla Erik Langemarks konstfond. Ett lotteri arrangeras också.

Mingelbilder från invigningen av utställningen:

Många ville titta på Erik Langemarks porträtt av elever.

Birgitta Möller och Rolf Andersson framför en skiss av Erik Langemark.

KG Svenson och Barbro Ingemansson samt Birgitta Svenson.

Göran Mårtensson, ordförande i Gamla Carlskrona och Jonas Eckerbom, fotoantikvarie på Blekinge museum.

Blekinge museums tidigare chef Tullan Gunér, nuvarande chefen Marcus Sandekjer och museets informationsansvariga Susanne Ström.

Bo Löfvendahl och Olle Melin.

Det är mycket roligt och uppfriskande att höra Dick Harrison berätta och det är många som vill göra det. Onsdagen den 14 oktober var han i Mjällby på Listerlandet. Mjällby kyrka var helt fylld – det är alltså inte bara Sweden Rock eller Mjällby AIF som drar stora skaror till denna intressanta men ofta bortglömda del av landet.

Fullsatt i Mjällby kyrka när Dick Harrison bland annat berättade om Listers historia och om korståg. (Klicka på bilderna om du vill de dem i större format)

Det som är uppfriskande med Dick Harrisons framställning är inte minst att han i praktiken gör en enmans teaterföreställning. Han gör halsbrytande jämförelser med nutiden (Danmark gick bankrutt på 1300-talet – dagens Grekland är mindre illa ute), han skojar med våra etniska fördomar, förställer rösten, han lyfter betydelsen av historiska händelser, fornminnen och arkeologiska fynd i vår del av världen.

Apropå Björketorpsstenen säger han att om den hade funnits i Mälardalen i stället, hade den funnits med i alla svenska historieböcker och folk hade vallfärdat dit. Nu nöjde han sig med att ryta till alla närvarande att de absolut måste resa dit och läsa inskriften – som han själv naturligtvis kan utantill.

Björketorpsstenen är rest någon gång på 600-talet i det som idag är Ronneby kommun, i samma trakter där man nyligen har grävt fram en gammal kultplats och där man hittade så kallade guldgubbar. Här har alltså människor levt i många hundra, sannolikt flera tusen, år. Det Dick Harrison berättar är i korthet att denna sten – ett kort stycke från samhället Listerby – sannolikt var en gränsmarkering. Så här långt österut kan alltså det land eller hövdingadöme ha sträckt sig vilket under Medeltiden har gått under namnet Lister. Dick Harrison kastar fram teorin att området tidigare har kallats något annat, nämligen Niuha, ett ord som återfinns på en runsten rest i området. Detta ord skulle också leva kvar i Noger i Nogersund. Detta är inte en oomtvistad uppgift, men den är spännande!

Listers härads vapen finns upphängt i Mjällby kyrka.

Av naturliga skäl berättar Dick Harrison mycket av vad man vet och tror sig veta om detta Lister, som ännu på 1300-talet nämns som en egen enhet vid sidan av Skåne och Blekinge. Blekinge var alltså betydligt mindre än idag, vare sig Listerlandet eller det som idag är Olofströms kommun räknades dit, så gränsen gick i Mörrumsån.

Det är en spännande historia, med sjöröveri, slaveri och annat otyg. Man får också en bild av hur staterna här i norra Europa har växt fram, med den katolska kyrkan som den första organisation som på allvar kunde skapa några större enheter. Det var när kristendomen fick sitt riktiga fäste i området som det också gick att skapa förstadierna till våra stater. Danmark var först, men det skulle dröja ett tag innan Blekinge kunde räknas till det landet.

Dick Harrison berättar också lättbegripligt och med liknelser om hur missionärer från olika länder, främst de tyska områdena och England konkurrerade om att få sprida den nya läran.

En synnerligen spännande berättelse var det i alla fall och arrangemanget i Mjällby kyrka var mycket väl genomfört i regi av Mjällby lekmannakår i samarbete med Folkuniversitetet. Dessutom texttolkades det hela av personal från Landstinget Blekinge.

Efter föredraget ville många träffa Dick Harrison och köpa hans böcker.

Marcus Bernhardsson från Mjällby lekmannakår introducerade Dick Harrison i Mjällby kyrka.

Sveriges Radio firar i år sitt 90-årsjubileum under rubriken ”Avgörande ögonblick”. Ett ”avgörande ögonblick” som vi lär få höra väldigt lite om är det klubbslag i Sveriges riksdag den 6 februari 1975 som innebar att vi skulle få lokalradio. På 35 orter i landet skulle den nya verksamheten sättas igång, med 15 personer på varje plats.

Ett viktigt skäl till lokalradions tillkomst var krisen för landets lokaltidningar. På allt fler orter lades de mindre tidningarna ner och lokal information och opinionsbildning riskerade att domineras av de kvarvarande tidningshusen. Ett starkt argument var också behovet av en förbättrad samhällsinformation. Ja, det är intressant att läsa hur man resonerade kring den nya aktören på den svenska mediemarknaden. Du kan läsa hela propositionen här.
Hur blev då resultatet? Svaret beror på vem du frågar och vilken tid i lokalradions historia du vill studera.

Rockbandet Fiendens musik delade många ungdomars totala avståndstagande från Lokalradion som de uppenbarligen tyckte var töntig. Det var den kanske ibland, men lyckades ändå dra stora skaror lyssnare. Låten ”lokalradio” från 1977 har lånat slogans från Radio Malmöhus.

Här har jag samlat några klipp ur lokalradions tidiga historia. Du har kanske egna, dela gärna med dig i så fall!

Ett annorlunda sportreportage från Radio Kalmars första sändning:

Radio Blekinge besöker ”miljonprogrammet” Kungsmarken i augusti 1980:

Mer Radio Blekinge: En ubåt har gått på grund i Karlskrona skärgård, oktober 1981:

Radio Blekinge fyller fem år, 1982:

Den 19 oktober 2005 hölls redaktionsmöte på Boverkets informationsenhet. En av punkterna var diskussion om hur enhetens gemensamma arbetsuppgifter skulle omfördelas nu när det skulle komma en ny medarbetare, en pressinformatör. En annan var den nya ”portalen”, det vill säga den kraftigt försenade nya webbplats som Boverket nu skulle få under det kommande året. 

”Portal 2004” kom igång först år 2006 och såg då ut ungefär så här. (Skärmdump från Internet Archive)

Som jag senare fick veta hade den nya webbplatsen fötts under ganska stora konvulsioner. I den arbetsgrupp som arbetade med den, fanns flera starka viljor med helt olika syn på hur Boverket skulle presenteras på nätet. När man tio år senare ser resultatet – den nya webbplatsen ”Portal 2004” tändes äntligen i början av år 2006 – är det uppenbart att den i första hand riktade sig till de redan insatta, exempelvis tjänstemän på landets kommuner och byggbranschen.

Den andra diskussionspunkten i protokollet, om den nya medarbetaren, handlade förstås om mig. Jag skulle tillträda tjänsten som pressinformatör den 1 november. Tyvärr saknas helt noteringar om vad som sades, så hur redaktionsmedlemmarna såg på arbetsfördelningen kan jag så här i efterhand bara gissa. Att man hoppades att jag skulle kunna göra mycket annat än att ha kontakt med medierna är uppenbart. Boverket var inte speciellt mycket i mediernas strålkastarljus, än idag figurerar myndigheten nästan alltid som uppgiftslämnare, expertmyndighet. Det är sällan verksamheten granskas kritiskt, antagligen därför att många av frågorna som hanteras är komplicerade och att landets främsta experter på området finns just på Boverket. Att Boverket som ett exempel på senare år har ändrat åsikt 180 grader i frågan om det finns risk för en bostadsbubbla har såvitt jag har sett aldrig ifrågasatts.

Det är i dagarna tio år sedan jag trädde in i de gamla logementslokalerna i den 220 meter långa byggnaden Kasern Sparre för att arbeta på Boverket. Om tiden medger kommer jag här på bloggen att berätta minnen från mina sex år och sju månader som statstjänsteman. En enormt lärorik och rolig tid som jag för alltid bär med mig.